• • 76
  • Livet är en sexuellt överförbar sjukdom med 100% dödlig utgång.
  • Tacksam
  • En söndag i november
  • Höstmörker
  • Mamman och Vågen
  • Vart kommer alla dammtussar ifrån?
  • Lägesrapport
  • Operation rent hus
  • 38

• • Allmänna Bloggämnen

• • December 2009
  • November 2009
  • Oktober 2009
  • September 2009

• • Logga in
  • XHTML

Tio kilo! Jo, jag har nu bloggat bort tio kilo fett från min lekamen. Jag har således sju kilo och 1 cm i midjemått till ett sunt BMI och en ”normal” midja. Och hur har jag gjort frågar juryn som nominerat mig till världens i särklass bästa bantare?

1) Bli livrädd (En dum doktor kan hjälpa dig på traven med att hota med ond bråd död)

2) Ät inte så mycket som då du var fet. (Eller ät lika mycket men andra saker.)

3) belöna dina framgångar (Men akta dig för belöningar i form av grädde eller choklad. De är kontraproduktiva. Ta hellre ett museibesök eller inköp av något fint du länge velat ha)

Nu ska jag fira med att packa minst två flyttlådor!

Hej svejs!

Och just nu sitter jag här och ska dö. Det är lite jobbigt att inse det.

Förhoppningsvis dröjer det si så där fyrtio år. Men under ett tag nu så har jag blivit så jäkla gammal och närapå döende. Amatörpsykologen i mig påstår att det beror på den här blodtryckshistorien som inte fått sin lösning ännu. En ledtråd kan vara när den arroganta läkaren på Kista vårdcentral som sa att jag var tvungen att sluta amma om jag skulle få någon behandling.  Och som svar på min fråga om vad som skulle hända om jag inte tog medicin sa han att: ”Ja, du kan få hjärtinfarkt eller stroke”. (Varvid han sa: ”Nu kommer nästa patient, hej då”!) Jag valde ju att chansa och amma ett tag till och som ett brev på posten har jag fått en liten nätt släng av hypokondri. Sissela Kyle berättade ju att bakgrunden till hennes nya Show ”Dina dagar är räknade” var att hon vid femtio förstod att hon skulle dö. Skavlan såg undrande ut och frågade om hon inte vetat det innan 50 varvid Sissela förklarade att hon såklart vetat det. Det vet väl varenda människa. Men att det gällde henne också. Att hon.också.skulle.dö. På riktigt. Det förstod hon vid 50. Jag vet precis vad hon menar, fast jag bara är trettiosju.

 

Det där var för övrigt ett jädrans bra trick att lura sig själv. Man jämför sig endast med personer som är äldre än en själv. Ta min älskling, han är åtta år äldre än mig, och han fyller ju mycket mer än mig varenda år. Praktiskt! Man berättar om en rynka man hittat i sitt ansikte. Det gör man bara för dem som är äldre. Då berättar de hur ung jag är och inget har att klaga på. Det otäcka är att man tillbringar så lång tid ”som ung och lovande” att man identifierar sig med alla tjugoåttaåringar. Tills man en dag klagar på sina rynkor OCH INGEN SÄGER EMOT!!! Man börjar räknas som en veteran, som en som har erfarenhet, som en som ser ut som fyrtio, men bara ÄR trettiosju. ”Men hur gammal är Anna egentligen? Tja, hon är väl runt fyrtio”. RUNT FYRTIO??? Va? Vem?

En sanning måste här få utrymme: Jag är egentligen väldigt tacksam att jag inte är 25 längre. Jag gillar att vara lite erfaren. Det enda som är bra med att vara 25 är att man är längre ifrån döden än vad man är vid 40. Det är vetenskapligt bevisat!

 

Ja, och nu står jag här inför ättestupan och förbereder mig inför den annalkande döden. Jag ser på den nya snälla läkaren som tittar allvarligt på mig och säger: Anna, ditt blodtryck ser fint ut nu.

 

Va? Vems?  

Jag lever som fan! Det känner jag i luftvägarna och i öronen. Ont. Aj, aj, aj!

Men eftersom att jag ju bor i mellanmjölkens land och är uppfostrad med att vara TACKSAM så ska jag naturligtvis inte klaga. Jag skulle aldrig komma på tanken. Nejdå. Jag är så glad att jag HAR öron som jag kan ha ont i. Tänk hur jag skulle se ut annars? Öronlös. Vart ska jag sätta solglasögonen? Fast om jag inte hade öron skulle folk kanske inte lägga märke till min breda häck? Emellertid… ”Men titta på DEN rumpan, ho kan ju få en ny världsdel uppkallad efter den. Ja, och inga öron dessutom. STACKARS henne!” Folk skulle kanske jämföra sina egna tillkortakommanden med mina och sedan konstatera att de nog levde fantastiska liv i jämförelse med mig? Så egentligen kunde jag starta en insamling till min organisation vars syfte såklart är att göra folk nöjda med sig själva. Kanske är det avdragsgillt att äta choklad och dricka vin då? Allt för att bli ett tragiskt offer som andra kan jämföra sig själva med…

Pekka har tagit barnen till badhuset vilket de brukar göra då och då. Alla inblandade (de) och utblandade (jag) myser. Jag kan ligga och gosa i sängen med Astrid medan jag totalvägrar tänka på en massa måsten. De kan ha det så angenämt som man bara kan i ett nybyggt trevligt badhus en regning söndag i november.

 

För övrigt anser jag att ordet ”totalvägrar” är ett OERHÖRT negativt laddat ord. Det får mig att tänka på idrottslektionerna i skolan. Den ena aktiviteten efter den andra hamnade i kategorin Obehaglig. Mycket få lektioner fick etiketten Behaglig eller till och med Trevlig. Skridskor fick bli min ”totalvägraraktivitet”. Jag var den enda i klassen som inte kunde åka skridskor. Åh vad jag skämdes. Alltså totalvägrade jag. En 12-åring som totalvägrar kan man inte göra så mycket med. Ska försöka minnas det när mina egna barn blir tolv och absolut, absolut INTE tänker göra något. Sedan ville sig livet inte bättre än att jag förälskade mig i en man som är en jävel på skridskor. Så tio år senare stod jag på vingliga skridskobeklädda ben på Sörelgen. Det var en sådan där vinterdag som uppstår när det blir smällkallt innan snön hunnit falla. Frosten gnistrar djupblå över skogen och små glänsande iskristaller klamrar sig fast på vassen vid iskanten. Det var en sparkstötting inblandad, en termos med varm choklad och nystickade röda ullstrumpor. Och en ny kategori idrottslektion uppstod: alldeles utomordentligt fantastiskt. Sedan kunde jag inte åka skridskor särskilt bra efter det heller. MEN. Det var vackert, roligt och mysigt. Och kanske sjön fryser till innan snön hunnit falla i år också…

 

 

Ni som bor i skogen vet hur rasande kolsvarta kvällarna kan bli på hösten. Är det ingen måne eller stjärnor ser man inte annat än svart skog runtomkring sig. Inne i städerna märker man också att det är mörkare och ruggigare, men man märker inte av den dova svarta natten på samma sätt som ute på landet. Hos oss får man famla sig fram när man ska ner till bastun. Man får lyssna till bäckens porlande och gå åt det hållet, hoppas att man går åt rätt håll. Har jag tur så hittar jag bastun och så blir man ren och varm. Har man otur och missar bastun så kanske man ramlar ner i bäcken. Resultatet blir ungefär det samma. Man blir ren i båda fallen, men ack vilken temperaturskillnad! Huvva!

 

I kväll har min man överträffat sig själv. Med kniv och pumpa har han karvat ut en läskig lykta för att jaga iväg gastarna som häckar runt Hulthyttan. Det är bra, för nu kanske vi hittar till dasset också!

 

Halloween skulle vi aldrig fira, hade vi bestämt! Amerikanskt påhitt som fått svenska handlare att gnida händerna av förtjusning tänkte vi gemensamt fnysa åt. Likaså ”Alla hjärtans dag”. Usch och fy, oss skulle man minsann inte lura.

Det var nog jag som föll till föga först. Tänkte att om man tog bort alla importerade högtider i Sverige skulle vi ha kvar midsommar. Man skulle kunna lägga till en liten helsvensk midvinterblot istället för Julen förståss men…

 

Ja, av samma anledning som vi har kvar julen i vår familj har vi nu anammat Halloween. Det är ju MYSIGT. Faktiskt. Och hur står man emot dagis/skolan inflytande? Det är maskerader och utklippta fladdermöss i överflöd. Och jag undrar hur föräldramöten skulle bli om jag föreslog lite pyssel till midvinterbloten?

 

Barnen ryser över pumpan som sprider sitt gula sken i dimman runt torpet. Jag myser när jag hittar till dasset jag!

Arga mamman blev glada mamman i morse när hon ställde sig på vågen. Ner 1,8 sedan i går (Hon veeeeet, man ska inte väga sig i tid och otid, men arga mamman är så otålig, så otålig). Hon stirrade på vågen och JAAAAAAA jublade det innombords. Arga mamman sätter sig på toastolen bredvid för att begrunda undret som just skett framför hennes ögon. Minus ett komma åtta…

Arga mamman som är skeptisk till sin natur ställer sig på vågen igen. Denna gång är vågen inte alls lika tillmötesgående. Den pekar FUCK YOU till den förut så glada mamman. UPP fyra hekto sedan i går. Nu blir mamman LEDSEN en liten stund. ”Jag som var så smal för 45 sekunder sedan… Vad hände?” tänker mamman. Sedan blir ledsna mamman SKITSURA mamman. Vågelände!!!!! Du är NY! Du är digital! Du ska bara göra dina plikter och du får aldrig, aldrig mer luras! Då åker du i blöjhinken och DET är inte roligt! Vågen blinkar till och funderar på erbjudandet som ju egentligen är ett regelrätt hot. Hm… Nu har arga mamman och vågen genom konsensusbeslut lovat varandra evig trohet. Vågen ska bara visa rätt siffror och arga mamman ska bara väga sig EN gång i veckan. Alla är nöjda.

Fortfarande kan mamman minnas känslan av glädje de där sekunderna då hon gått ner nästan två kilo på en natt. Nu jäklar ska arga mamman bli bestämda, ordentliga, noggranna mamman. För NU ska mamman bli SMAL!!!! Tjo hooooo!

Jag avskyr att dammsuga, det skäms jag inte för att erkänna. Men eftersom att jag älskar att ha det rent omkring mig händer det då och då att dammsugaren åker fram. Efter ett arbetspass i alla rummen kan jag sätta mig vid köksbordet och njuta en liten stund. Bara ta en kopp kaffe och se ut över landskapet av glänsande ytor. Men…*kaffet i halsen*! Vad VAR det som rörde sig i ögonvrån? Jag tittar mig misstänksamt runt omkring sedan trippar jag mitt allra indianskaste tåtrippningstrippande fram till den misstänkta brottsplatsen. Och där är den. En förbannad jäkla dammtuss! Den bara ligger där, som om inget hänt. Tittar jag noga ser jag hur den liksom ler illmarigt. Fram med sopkvasten och BORT med den bara. Jag morrar och muttrar: Vart BOR ni egentligen? Vart var du för tio minuter sedan då jag med all säkerhet vet att jag dammsög där? Var du på toaletten? Var du på fikarast? Hur resonerar dammtussar egentligen?

 

”Grabbar! Vi är ju ett illa omtyckt och förföljt släkte, det är bäst att vi aldrig samlas alla på en gång på ett och samma ställe, för då kunde vi ju bli utplånade en gång för alla. Låt oss göra ett schema på vem som får ta rast när. Ungefär som USA´s president och dennes utrikesminister, de åker aldrig i samma flygplan!”

 

Alla dammtussar klappar händerna och har en votering. Låt oss sprida ut oss över ALLT!

 

Och se på fan, efter en timme ligger det små dammtussar utspridda över hela lägenheten igen.

 

Och nu över till väsentliga saker. Stod still på måndagens vägning. Helt OK. Ska jaga dammråttor, så förlorar jag säkern ett par hekto!

 

 

 

 Jag måste säga att det här med viktklubben har passat mig bra. Jag har gått ner sju kilo sedan jag började. Men så var jag också som en vandrande fettblobb då allt från förlossningen lämnat min lekamen. Tänk att lilla Astrid vägde 1900 gram när hon kom, sedan lite moderkaka och annan gegga. Resten, mina kära vänner, var mitt eget fett, som jag i akt och mening tuggat i mig helt självmant. Synd bara att jag har tio kilo kvar innan jag har normalt BMI…

 

Fröken Motivation sitter på vakt inne i skafferiet. Här om dagen kom någon (NÅGON, jag säger inte vem) hem med våffelmix varvid hon helt utan skrupler sparkar ner paketet på köksgolvet, drar igen skafferidörren med en tonårings frenesi och vrålar att jag borde skämmas ända in i hälsingland! Usch! Hon är en blandning mellan Angela Channing och gumman med den lilla, lilla katten. De är vänliga och snälla så länge man gör som de vill, men nåde den som vågar trotsa dem. Då får man springa till skogs och aldrig, aldrig mer komma tillbaka!

 

Undrar förresten hur det gick för den lilla katten? Hoppas hon kom upp sig här i livet och slapp fjäska för luriga gamla gummor. Själv tänker jag inte bli en söt äppelkindad gullgumma med förkläde och nybakade bullar. Jag ska bli sur och vresig och bara bjuda på torra rågskorpor. För det är väl det som väntar mig om jag ska bli smal och smärt. Tjocka tanter är snälla och söta, smala tanter är elaka och bittra…Suck.

 

Jag vet inte hur det är hemma hos er, men hos mig behöver det städas var tredje sekund. Och hemma hos mig bor det ingen som gillar att städa. Hos mig ser det emellanåt (ofta) ut som om en bomb briserat. Huga. Kombinationen ointresse, två, nä TRE barn, och heltidsamning är ett fall för hälsovårdsnämnden.

Dessutom har vi i familjen olika syn på vad som menas med att städa. När JAG städar STÄDAR jag. Allt ska plockas ner i rätt låda eller kastas eller helt enkelt puffas till. Sedan damma, skaka, dammsuga och svabba. Min son (6 år) tycker att han har städat om han öst upp alla leksaker och pryttlar från golvet så att JAG kan komma in med dammsugaren. Det märkliga är att min man (45 år) har samma bild. JA, han dammsuger, JA, han svabbar golven, JA han tvättar. Jodå, vi är jämställda ty jag kan (om jag vill, men jag vill inte) byta däck på bilen. Men mannen kan utan att blinka slänga upp allt som ligger på golven på bord, soffor och sängar. Sedan svabbar han av glatta livet och allt blänker i det tyska tvättmedelsreklamljuset. Alla ler och vi gnuggar näsorna mot varandra medan barnen tittar på varandra med förtjust blick! Sedan går JAG runt i vår jämställda lägenhet och lägger allt där det ska vara.

Dessutom så har jag märkt att min sinnesstämning står i direkt proportion till hur rent och fint det är hemma. Är det fint mår jag bra. Är det stökigt mår jag sämre. Om jag mår dåligt kan jag alltså städa mig ur eländet. För jag älskar när allt är rent och fint. Och undanplockat. Min vardagsprozak.

Så nu ska jag sätta på stereon på högsta volym och leka att jag städar i min egen rockvideo. Bäva månde dammtussarna! Här kommer städmaskinen. Håret i tofs, förkläde (jodå!) och solsken i blick! Sedan ska jag äta en förbannad kanelbulle för att följa handelns rekommentadioner!

 

Jag har snart nått mitt första delmål. 2 hg kvar tills jag får öppna min fina nya dyra ansiktskräm som doftar lyx och flärd. Jag SKA öppna den på måndag. Oh, så slät och rynkfri jag ska bli!

Fram tills dess tronar sig diverse frestelser upp som ditplacerade hinder i mitt alldeles egna dataspel. För det första så har jag efter kejsarsnittet fått foglossningen från helvettet och som ett mjältbrandsbrev på posten har jag fått ichias. Och när jag skrotar runt hemma, (vila, säger doktorn) sätter min hjärna igång med diverse ologiska resonemang i stil med ”tråååååkigt, tråååååkigt, gå till skafferiet och se om det finns något roligt där.” Hinder två är att sambon är på Älgjakt från och med idag. Ensam hemma på lördagar är SYNONYMT med dekadens. Det är ju så synd om stackars lilla (nåja) mig som är alldeles ensam. Lite måste man ju få unna sig…

Dessutom är det ingen som SER när jag ställer till med en egen liten mat och godisorgie. Chips eller ostbågar? Jag ser inte problemet. Tar båda! Ingen ser mig…njuter av TANKEN på att sätta mig i soffan och moffa i mig.

Senare samma dag: Barnen och jag ligger som strandade sälar i sofforna och pustar ut efter allt ätande. Barnen i säng. Jag känner mig mätt, lite äcklad men framför allt ensam… Går till skafferiet…

*hitchkock ljud a la skräckfilm*

 

• WP Themes

  • Activate
  • Blindigo
  • Blue Zinfandel
  • Eye Candy
  • Detour
  • Frequency
  • Gladiola
  • Radiance
  • Vertigo
  • Vertigo Squared
  • Wonderland